Ljusblå och stor som en lagbok - en kriminalhistoria

Jag ringde polisen, blev beskylld för ett brott. Ringde istället folkbokföringen, fick svar på en fråga, skickade ett SMS till en granne, och nu har inget brott begåtts.

Idag inträffade lite av en kriminalgåta. Den som vill kan sluta läsa här och försöka gissa utifrån ovanstående vad som hänt. Vi kan leka tjugo frågor i kommentarsfältet. För oss andra kommer hela historien nedan:

På vägen till dagis hittade jag en liten ljusblå Mini-Kånken-ryggsäck, som någon hade tappat. På insidan stod ett lite ovanligt stavat förnamn, vi kan säga Jeremee, och den var full av barnkläder.

Om jag tappar något på väg till dagis, då kommer jag troligen att vända tillbaka för att försöka hitta det, tänkte jag. Därför hängde jag först upp väskan på en stolpe, och tänkte att den snart skulle komma till rätta. Ulleråker är ju ett så lugnt område att man kan lämna en handväska i cykelkorgen under natten utan problem (obs, sann historia!) så stöldrisken tänkte jag inte direkt på, däremot var det ju synd att den låg där direkt på den blöta marken.

En stund senare när jag såg från mitt fönster att väskan hängde kvar, kom jag på att en tur till polisens hittegodsavdelning skulle kunna vara en härlig eftermiddagsutflykt för mig och mina tre knoddar. Spännande att träda in i rättvisans tempel i Uppsala, och det skulle säkert vankas glass på vägen som "hittelön" till de duktiga små polisonauterna.

Å andra sidan visste jag ju att det skulle bli ett mindre härke för Jeremee och hans familj att få tillbaka väskan från polisen i Svartbäcken eller Boländerna, jämfört med om jag kunde återbörda den på egen hand. Det är ju inte ens säkert att Jeremees föräldrar kommer på tanken att ringa polisen. Trist om deras dagisväska försvinner permanent.

Hade Jeremee varit vuxen skulle man kunnat hitta honom på ratsit.se, birthday.se, hitta.se eller liknande sajter, men barn brukar inte finnas där. Fast via folkbokföringen borde man kunna hitta honom, tänker jag. Undrar om polisen använder folkbokföringen för att återbörda försvunna och märkta saker, eller om de bara väntar på att någon ringer upp. Jag bestämmer mig så för att ringa polisen på 11414 och be om råd:

- Hej, jag har hittat en väska med barnkläder, och hängt upp den på fyndplatsen. Det står ett lite ovanligt namn i den, så nu funderar jag på om det är bäst att lämna in den till er, eller om jag ska kolla med Skatteverket om jag kan identifiera ägaren på egen hand.

- Du är SKYLDIG att lämna in allt hittegods till oss. Annars är det FYNDFÖRSEELSE! Sedan kollar vi om det kommit in någon anmälan. 

- Ah. Kollar ni även mot folkbokföringen? 

- Vi kollar alla de system vi har tillgängliga. 

- Oj, då får jag komma förbi alldeles snart.

Ungefär här är det väl läge att pausa och kolla vad man egentligen förväntas göra med upphittade saker. Jag köper nämligen inte myndighetsspråk rakt av.

Lag (1938:121) om hittegods
1 § Var och en som hittar något skall utan oskäligt dröjsmål anmäla fyndet hos polismyndighet. Är ägaren till godset känd, får upphittaren i stället underrätta honom om fyndet.  

[...]

5 § Fullgör upphittaren ej vad i 1 § är stadgat, straffes efter allmän lag och have förverkat all rätt på grund av fyndet.

(Källa: lagen.nu) 

Brottsbalk (1962:700)

1 avd, 10 kap: 8 § Fullgör man ej vad i lag är föreskrivet om skyldighet att tillkännagiva hittegods eller annans sak som man av misstag eller tillfällighet fått i besittning, dömes för fyndförseelse till böter.   

[...]

(Källa: ibid.) 

Så vad jag har lärt mig om hittegods idag: Det är olagligt att inte anmäla till polisen eller ägaren om man hittar försvunna saker, men att om man dessutom tar hand om hittegodset, då kan det också vara brottsligt. (Edit: Min vän Karin påpekade i en kommentar till denna post att "hittar" här måste tolkas som "tar hand om eller på annat sätt befattar sig med egendomen" - bara det att man påträffar försvunna saker ger ingen omedelbar skyldighet till anmälan.)

För att sammanfatta samtalet: 

• Polisen sade till mig att om jag inte lämnar in hittegodset hos polisens hittegodsavdelning, gör jag mig skyldig till fyndförseelse. 

Men: 

• Då bortsåg hon för de första ifrån alternativet att man istället anmäler hittegodset till dess ägare ("Är ägaren till godset känd, får upphittaren i stället underrätta honom om fyndet."), 
• Samt att brottet fyndförseelse kräver att man fått hittegodset i besittning. Vilket jag alltså inte hade. 
• Dessutom är det anmälan av fyndet till polisen som krävs, inte överlämning. 

Trippelfel av polisen alltså. Jag har faktiskt inte bestämt mig ännu för hur jag ska hantera det.

Så jag ringer folkbokföringen hos Skatteverket, får på ett par minuter veta att det finns 50 Jeromee i Sverige, men bara ett barn i Uppsala som heter så. Får fullständigt namn och en address ett kvarter bort. Ringer först på, men lämnar sedan väskan på dörren i den låsta trappuppgången och messar mamman (via hitta.se) om att väskan finns där. Och snart kommer ett svar:

Tusen tack för hjälpen!

Och det där med lagboken? Jo, som alla som hängt på Juristbibblan vet: en Mini-Kånken är precis lagom stor för att rymma en lagbok.